Nytt bakslag för löntagarna i EU-domstolen

Luxemburg har fällts i EU:s domstol för att ha krävt för bra villkor för utländska jobbare. I en dom den 19 juni, som påminner om Vaxholmsfallet, slås det fast att utländska företagare som tar med egen personal för uppdrag i andra EU-länder, inte ska behöva betala högre löner än de lägsta möjliga i det land de gästar.

Målet gäller en anmälan som EU-kommissionen gjort mot Luxemburg. Kommissionen anser att Luxemburg har införlivat EU:s så kallade utstationeringsdirektiv på ett felaktigt sätt. Den automatiska justeringen av lönerna till utvecklingen av levnadsomkostnaderna som föreskrivs i den luxemburgska lagstiftningen strider mot EU:s utstationeringsdirektiv ”eftersom värdmedlemsstatens behörighet enligt direktivet när det gäller lönenivåer endast avser minimilön”.

Kommissionen anser också att Luxemburg med hänvisning till så kallad ordre public (allmänt tvingande) ställt krav på tjänsteutförare som går utöver de krav som finns i utstationeringsdirektivet. Enskilda medlemsstater får enligt kommissionen inte ensidigt bestämma innebörden av begreppet ordre public ”eftersom det inte står denna fritt att ensidigt ålägga tjänsteföretag som är etablerade i en annan medlemsstat att följa samtliga tvingande bestämmelser i sin arbetsrätt”.

Med anledning av detta menar Brysselbyråkraterna att Luxemburg har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter utstationeringsdirektivet samt artiklarna 49 och 50 i EG-fördraget (fri rörlighet för tjänster).

EU-domstolen ger EU-kommissionen rätt på alla punkter i tvisten mot Luxemburg.

Luxemburg kräver att utstationerade företag som är tillfälligt i landet ska följa samma lagregler som de inhemska. Sådana krav går utöver den hårda kärnan i utstationeringsdirektivet, enligt EU-domstolen. I domen ges en vid hänvisning till löne- och arbetsvillkor som finns i lagstiftningen men som går utöver EU:s regler.

När det gäller Luxemburgs hänvisning till ordre public säger domstolen bland annat:

”Undantaget avseende ordre public utgör således, tvärtemot vad Storhertigdömet Luxemburg har hävdat, en avvikelse från den grundläggande principen om frihet att tillhandahålla tjänster, som ska tolkas restriktivt och vars räckvidd inte kan bestämmas ensidigt av varje medlemsstat.”

Dessutom tycks EU-domstolen anse att i princip varje villkor och åtgärd som påverkar det utstationerande företagets verksamhet i värdlandet, är att betrakta som ett hinder mot den fria rörligheten. Inte ens de minimivillkor som medlemsstaterna redan har fastställt i EU-direktiv anses möjliga att ställa enligt EU-domstolen.

Det är en mycket restriktiv syn på medlemsstaternas möjligheter att hävda sina arbetsrättsliga bestämmelser som EU-domstolen redovisar. Luxemburgsdomen är den fjärde domen i raden efter Viking, Laval och Rüffert som EU-domstolen tar ställning för fri rörlighet på bekostnad av skydd för arbetstagare.

LO:s avtalssekreterare Per Bardh är mycket kritisk till domstolens oförståelse för olikheterna i medlemsstaternas arbetsmarknadssystem och menar att medlemsstaternas utrymme att själva reglera arbetsmarknaden minskar.

- EU-domstolen drar åt tumskruvarna kring medlemsstaternas arbetsmarknadssystem, säger Per Bardh.

TCO:s chefsjurist Ingemar Hamskär anser att domen är ytterligare ett bakslag för ländernas möjligheter att ha regler som tillräckligt skyddar mot social dumpning.

– Domen påverkar Sverige på det sättet att den sannolikt minskar medlemsstaternas möjligheter att i lag minimera skadeverkningarna av Lavaldomen, säger Ingemar Hamskär.

GÖSTA TORSTENSSON

2006-06-23

Tillbaka eller Startsidan