Europafackets sociala protokoll syftar till att röja väg för Lissabonfördraget

Lördagen den 31 maj öppningstalade Wanja Lundby-Wedin på LO-kongressen i Folkets Hus i Stockholm. Hon tog bland annat upp Lavaldomen, som dömde ut Byggnads blockad av det lettiska företaget Laval i Vaxholm:

- Vi säger ett rungande nej till att grundläggande fackliga rättigheter, som strejk och förhandlingsrätt, reduceras till rundningsmärken för den fria rörligheten.

Därefter marknadsförde LO-ordföranden en strategi för att bekämpa Lavaldomens konsekvenser. En del i strategin är ”att tillsammans med våra europeiska fackliga kamrater driva på för ett socialt protokoll kopplat till fördraget. Ett protokoll där medlemsstaternas regeringar tydligt deklarerar att de fackliga rättigheterna aldrig kan underordnas den fria rörligheten”, förklarade Wanja Lundby-Wedin, som även är ordförande för Europafacket [ETUC].

Senare samma dag hälsningstalade John Monks, generalsekreterare för ETUC till LO-kongressen. Han bekräftade att Europafacket vill att ”en social skyddsparagraf ska läggas till som ett protokoll till de europeiska fördragen” som ”ska slå fast att grundläggande rättigheter väger tyngre än marknaden”. Men precis som Wanja Lundby-Wedin vill han att Lissabonfördraget först ska först drivas igenom ”eftersom det är ett viktigt steg framåt” och att ”våra chanser att få ett sådant protokoll är större när det nya Lissabonfördraget ratificerats”. Det sociala protokollet ”måste sedan antas så snart det är dags att se över” Lissabonfördraget.

- Jag tror att det kommer att vara aktuellt när Kroatien ansluter sig och det ser ut att bli år 2010, sade John Monks.

Tisdagen den 10 juni mötte EU-kommissionär Margot Wallström journalister i Stockholm.

Hon fick frågan om sin syn på förslaget från ETUC om ett socialt protokoll som ett sätt att kompensera de antifackliga avgörandena i EU-domstolen.

- Jag är personligen ganska sympatiskt inställd till den idén, jag vet bara inte riktigt vilken status det ska ha. Men jag vet också att det finns dom som är oroliga för att väcka den här frågan igen. Det kan också bli ett steg tillbaka, svarade Margot Wallström.

Två dagar senare röstade 53,4 procent i Irland nej till Lissabonfördraget.

Irlands premiärminister Brian Cowen skulle den kommande veckan ge en snabbanalys av varför det gick som det gjorde.

- Stora delar av vår fackföreningsrörelse var oroliga för vad man uppfattar som en obalans mellan arbetarnas rättigheter och marknadskrafterna, sade han i ett anförande på EU-toppmötet den 19 juni.

I slutkampanjen av den irländska folkomröstningen fick EU-domstolens domar i Viking-, Vaxholm- och Ruffertmålen ett betydande genomslag. Ett växande antal fackförbund trotsade den irländska LO-ledningen och uppmanade sina medlemmar att rösta nej. Det största fackförbundet Siptu uttalade att ”Vi vägrar att överge vår suveränitet åt institutioner som organiserar försämringar neråt i ansiktet på en befolkning som strävar efter hyggliga löner och goda arbetsförhållanden”.

Samma dag som Brian Cowen talade till sina EU-kollegor kom EU-domstolen med ännu ett antifackligt avgörande. Staten Luxemburg anses ha alltför långtgående regler för arbetarskydd. EU-domstolen anklagar Luxemburg för att ställa krav på utländska företag som ”är ägnade att avskräcka företag som är etablerade i andra medlemsländer att utnyttja sin frihet att tillhandahålla tjänster”.

Lars Gellner, arbetsrättsexpert på Svenskt Näringsliv, kallade det ett välgörande besked. Per Bardh, avtalssekreterare på LO, menade att EU-domstolen drar åt tumskruvarna ytterligare.

Därmed finns det fyra domar på samma tema; Viking, Laval, Rüffert och Luxemburg.

Sammantaget innebär dessa domar att det är fullt legalt för företag att konkurrera över gränserna på EU:s inre marknad med lägre löner och sämre villkor för sina anställda.

Några dagar tidigare, söndagen den 15 juni, skrev Wanja Lundby-Wedin och John Monks i en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet att medlemsstaternas regeringar tillsammans måste anta ett socialt protokoll för att komma tillrätta med det dödläge som uppstått efter det irländska nejet: ”I det sociala protokollet skall fastställas att grundläggande rättigheter har företräde framför ekonomiska intressen.”

Europafacket har därefter lagt fram ett förslag till socialt protokoll som består av fyra artiklar. En av kärnpunkterna lyder [fritt översatt]: ”Inget i fördragen, särskilt inte ekonomiska friheter eller konkurrensregler, ska vara överordnade grundläggande sociala rättigheter och sociala framsteg. I händelse av regelkonflikt ska grundläggande sociala rättigheter äga företräde.”

EU-domstolen skulle i fortsättningen bli tvungen att ta hänsyn till protokollet och det skulle ändra rättsläget i avvägningen mellan sociala hänsyn och den fria rörligheten, kalkylerar Europafacket.

Ett sådant protokoll skulle [kanske] innebära en förbättring, men förslaget har åtminstone två svagheter:

För det första; om ett socialt protokoll med full juridisk verkan kan garantera också den specifika arbetsmarknadsmodell som Sverige och Danmark har är osäkert. Ett tillförlitligare sätt att säkerställa att inga av de landvinningar fackföreningsrörelsen gjort i de nordiska länderna skjuts i sank av EU är därför nationella garantier för vår specifika modell.

För det andra; det krävs en enhällig tillslutning från samtliga 27 medlemsländer, alltså också från dem som välkomnat de fyra antifackliga EU-domarna.

Utsikterna för att kunna driva igenom ett socialt protokoll är därmed synnerligen begränsade – om det inte vore för en osäkerhet i EU-systemet som blev utlöst av folkomröstningen i Irland.

Margot Wallström sade efter ett debattmöte under Almedalsveckan i somras att EU-domarna var en av de frågor som påverkade dom som röstade nej på Irland.

- Nu handlar det om vad man menar med protokoll; om det ska göras ett förtydligande, eller om det ska kopplas till fördraget. Då går det inte. Omförhandlingar är det ingen som är intresserad av, förklarade Margot Wallström.

Men Lissabonfördraget har fallit i och med Irlands folkomröstning och måste tas upp till omförhandling. Allt annat, typ förtydliganden som Margot Wallström pratar om eller något annat rättsligt betydelselöst dokument, är rent bedrägeri.

Eftersom EU-domarna har sin grund i EU:s fördrag, är det i fördragen en förändring måste ske för att undanröja de antifackliga effekterna av dem. Ett rättsligt bindande protokoll som hakas på fördragen duger eftersom det har samma juridiska värde som fördragstexten.

”LO:s, Europafackets och en rad ledande socialdemokraters förslag att få till stånd ett icke bindande socialt protokoll till Lissabonfördraget är därför ett slöseri med tid, resurser och förtroendekapital, eftersom det inte skulle förändra rättsläget”, konstaterar Ulf Öberg, som företrädde Byggnads och Elektrikerna vid EU-domstolen i Vaxholmsmålet, i en debattartikel i Aftonbladet [27 maj 2008].

Det hjälper inte om Europafacket, mot förmodan, skulle förmå övertala EU-kommissionen att lägga fram ett förslag till någon form av socialt protokoll i syfte att komplettera Lissabonfördraget. Kommissionen har inga möjligheter att påverka eller förändra EU:s fördrag. För att göra fördragsändringar krävs att EU:s medlemsländer med enhällighet beslutar att öppna en så kallad regeringskonferens. Resultatet av en sådan mellanstatlig förhandling måste därefter godkännas enhälligt av samtliga medlemsstaters regeringar och parlament, det vill säga även av länder som Lettland, Polen och Storbritannien som aktivt agerade i EU-domstolen mot de svenska fackföreningarna Byggnads och Elektrikerna.

John Monks förefaller dåligt insatt i hur EU fungerar. EU:s fördrag omförhandlas inte när det är aktuellt att införliva nya medlemmar, till exempel Kroatien i en obestämd framtid. Det man förhandlar om är på vilka villkor det ansökande landet ska anslutas till EU, typ tidsbegränsade övergångsregler. Resultatet av förhandlingarna sätts på pränt i ett anslutningsfördrag som därefter ska godkännas av EU:s samtliga medlemsländer samt av EU-parlamentet. Inte ett kommatecken ändras i EU:s fördrag. Om Lissabonfördraget, trots det irländska nejet, kommer att träda i kraft har EU:s ledare den uttalade ambitionen att inte öppna fördraget på tio år.

Den 1 september träffade företrädare för Europafacket, Wanja Lundby-Wedin och John Monks, EU:s ordförande och Frankrikes president Nicolas Sarkozy för att bland annat diskutera orsakerna till det irländska nejet till Lissabonfördraget. Lundby-Wedin tog upp utgången av den svenska Vaxholmskonflikten och andra liknade fall som exempel på en oroande utveckling i EU. Hon efterlyste ett europeiskt ledarskap för att vända utvecklingen.

- Det finns liten förståelse för EU bland arbetare. Det visar det irländska och det tidigare franska nejet till EU:s fördrag. Sannolikt skulle det även bli ett nej om det genomfördes en folkomröstning i Sverige. Ett socialt protokoll är inget villkor för att facket ska stödja Lissabonfördraget men skulle bättre möta löntagarnas intressen, sade Wanja Lundby-Wedin efteråt.

Nicolas Sarkozy förklarade sig villig att diskutera ett socialt protokoll för att få bättre acceptans för EU. För att påskynda den fortsatta diskussionen begärde han att Europafacket i ett brev preciserar innehållet i ett socialt protokoll.

Nicolas Sarkozy är en uttalad högerpolitiker, men enligt Lundby-Wedin, är han ”intresserad av konsultationer med Europafacket”. Nästa ordförandeland i EU är Tjeckien, vars premiärminister Mirek Topolanek är ärkekonservativ. Han försöker, enligt Lundby-Wedin, inte ens låtsas att han tycker fackliga organisationer är bra.

Mirek Topolanek, efterträds vid halvårsskiftet 2009 av Fredrik Reinfeldt. Är det han och Maud Olofsson, Sveriges svar på Margaret Thatcher, som ska realisera Europafackets drömmar om ett socialt protokoll?

Europafackets strategi att först verka för att Lissabonfördraget ska träda i kraft (trots det irländska nejet), för att därefter resa krav på att det någon gång i en okänd framtid ska fogas ett socialt protokoll till EU:s fördrag är rena dårskapen. Så pass att man kan misstänka att det egentliga syftet med förslaget om ett socialt protokoll är att neutralisera den växande EU-kritiken inom fackföreningsrörelsen och röja väg för Lissabonfördraget - ett fördrag som befäster EU-domstolens maktställning och bekräftar EU-domstolens antifackliga utslag i Laval-, Rüffert- och Luxemburgfallen.

GÖSTA TORSTENSSON
2008-09-09

Tillbaka eller Startsidan