Fackförbunden hotas med skyhöga böter

Efter avgörandet i EU-domstolen har Vaxholmsmålet [eller Lavalmålet som det heter inom EU] bollats tillbaka till den svenska arbetsdomstolen [AD]. Det är alltså AD som kommer att döma i tvisten, men, och det är ett avgörande men, den är bunden av EU-domstolens förhandsavgörande.

Den 14 maj var det tänkt att en muntlig förberedande förhandling skulle ske i AD. Men på de fackliga organisationernas begäran ställdes förhandlingen in.

EU-domstolens domar är sällan strikt juridiska utan i praktiken brukar domstolens ledamöter agera mer eller mindre opportunistiskt och snegla på vad som händer i det politiska systemet. Vanligtvis lämnar EU-domstolen också ett manöverutrymme åt den nationella domstolen när det gäller att tolka omständigheterna i det enskilda fallet. De flesta hade nog därför räknat med en betydligt oklarare dom där det mesta av slutsatserna skulle lämnas åt den svenska arbetsdomstolen.

Men EU-domstolens förhandsavgörande i Vaxholmsmålet är så tydligt och detaljerat att AD:s utrymme för tolkningar inte är stort. EU-domstolen slog entydigt fast att Lex Britannia är oförenlig med EU-rätten och att denna hindrar fackföreningar från att vidta stridsåtgärder för att förmå utländska företag att teckna kollektivavtal med mer förmånliga anställningsvillkor än de som anges i lag. Det är svårt att se hur AD efter detta skulle kunna komma till någon annan slutsats än att stridsåtgärderna var otillåtna.

Parterna i Vaxholmsmålet, Laval och Byggnads och Elektrikerförbundet är ense att det inte behövs en huvudförhandling i AD. Orsaken är att det inte längre finns något för parterna att tvista om.

Det enda som återstår i tvisten är hur stort skadestånd Byggnads ska betala, menar Byggnads och Elektrikerförbundets ombud, advokat Peter Kindblom och LO-TCO Rättsskydds chef Dan Holke, i sitt svaromål till AD. Och den frågan kan avgöras på handlingarna.

Ombuden saknar dock inte invändningar emot EU-domstolens dom.

”Vi är rätt missnöjda med EG-domstolens dom, den är rätt överraskande. Men när det gäller stridsåtgärdernas lovlighet har domstolen redan sagt att de inte är tillåtna. Däremot ska vi inte betala något skadestånd. Byggnads och Elektrikerförbundet har ju bara följt lagen”, säger Dan Holke.

I mitten av maj kom det en skrivelse från Lavals företrädare i Sverige, advokaterna Martin Agell och Anders Elmér. I den skrev man bland annat att Laval ville höja skadeståndskraven och att Byggnads och Elektrikerförbundet ska stå för rättegångskostnaderna. Det handlar om en femdubbling av skadeståndskraven.

Laval höjde skadeståndsanspråken kraftigt, från att i den ursprungliga stämningsansökan ha krävt 200.000 kronor var från Byggettan och Elektrikerförbundet för att ha startat konflikten och 150.000 från Byggnads till miljonbelopp. Laval yrkade att Byggnads och Byggettan ska betala en halv miljon var i allmänt skadestånd för de olovliga stridsåtgärderna 2004 och Elektrikerförbundet 350.000 för sina sympatiåtgärder. Därtill vill de ha ränta enligt räntelagen på beloppet från det att stämningsansökan lämnades till AD den 7 december 2004 till den dag då beloppen betalas ut.

Laval vill också ha nära en och en halv miljon kronor i kompensation för den uteblivna vinsten från skolbygget i Vaxholm plus ränta. Den summan har räknats fram genom att beräkna en vinst på 5 procent av kontraktssummorna dels för skolbygget i Vaxholm på 25 miljoner och dels på Djursholmsbygget, som också drabbades av strejken, på 3,4 miljoner kronor.

Lavals ombud menar att facken är skyldiga att betala skadestånd på den grunden att stridsåtgärderna stred mot den fria rörligheten av tjänster, EU-fördragets artikel 49. Men facken är skadeståndsskyldiga också enligt medbestämmandelagen [MBL]. Eftersom tredje stycket i paragraf 42 inte kan tillämpas i det här målet, det har EU-domstolen slagit fast, är stridsåtgärderna olagliga. De hade ju till syfte att undantränga de lettiska byggnadsarbetarnas tidigare kollektivavtal, vilket är olovligt enligt första stycket i samma paragraf. Skulle Laval inte ha rätt till skadestånd på den grunden skulle det vara direkt diskriminerande, anser advokaterna.

Att facken invände att stridsåtgärderna som de vidtog mot Laval bara följde svensk rätt tillbakavisas av Agell och Elmér. EU-rätten går före och har så gjort sedan vi undertecknade EES-avtalet 1994, anser de.

Inte heller anser advokaterna att det finns utrymmer för att vardera part ska stå för sina egna rättegångskostnader. Nej, den förlorande parten, det vill säga facken, ska betala också för Lavals kostnader.

Byggnads och Elektrikerförbundet vidhåller att det inte kan bli fråga om något skadestånd i Lavalmålet i sitt yttrande som kom till Arbetsdomstolen den 23 juni.

Ersättning för förmögenhetsskada, som Lavals ombud hade krävt i sitt yttrande, kan enligt skadeståndslagen bara komma ifråga om skadan vållats genom brott. Eftersom det här inte är fråga om något brott kan inte något sådant skadestånd komma ifråga.

De fackliga organisationernas ombud påpekar också att EU-fördragets artikel 49 om tjänsters fria rörlighet inte föreskriver någon skadeståndsskyldighet över huvud taget.

En förutsättning för att ersättning för ekonomisk skada överhuvudtaget ska kunna komma i fråga är att det finns någon nationell lagregel som säger att ett sådant skadestånd ska dömas ut i en sådan här situation. Även för allmänt skadestånd krävs en uttrycklig lagregel. Då det saknas sådana regler kan varken ekonomiskt skadestånd eller allmänt skadestånd komma ifråga.

För att en medlemsstat ska kunna bli skadeståndsansvarig för att ha överträtt EU-rätten krävs att den uppenbarligen och allvarligt missbedömt rättsläget. Eftersom förbundens tolkning av rättsläget stämmer överens med EU-domstolens generaladvokat kan det således knappast vara en uppenbar och allvarlig missbedömning. Och det kan självfallet inte komma i fråga att enskildas skadeståndsansvar skulle vara mer långtgående än medlemsstaternas, anser facken.

Även skadeståndsskyldigheten i MBL grundas på vållande. Detta har tolkats av AD så att yrkanden om allmänt skadestånd fått avslag när en part kan anses ha haft fog för sin uppfattning. Att facken i det här fallet skulle ha varit vållande är helt uteslutet, tvärtom bygger den svenska modellen på att de ska agera just som de gjorde i Vaxholm 2004, menar Byggnads och Elektrikerförbundets ombud, Peter Kindblom och Dan Holke.

Nu ska Lavals ombud, advokaterna Martin Agell och Anders Elmér, svara på fackens yttrande. Hur länge kan en sådan här skriftväxling pågå?

”Tills arbetsdomstolen lämnar ett slutförläggande, tills vi sätter streck i debatten, säger Inga Åkerlund”, ordförande i AD och i Lavalmålet.

Parterna meddelas då ett slutdatum och fram till dess får de se till att säga det de har att säga. Sedan avgör arbetsdomstolen mål A 268/04.

Självfallet ska de fackliga organisationerna inte betala något skadestånd eftersom de enbart har tillämpat de lagar och regler som gäller i Sverige. Sedan när blev det ett brott att följa svenska lagar?

De fackliga organisationerna ska heller inte lägga sig platt för EU-domstolen, utan kräva en ny huvudförhandling och där hävda att det är arbetsdomstolens uppdrag att följa de lagar som gäller i Sverige, precis som den gjorde i det interimistiska utlåtande i Vaxholmskonflikten strax före julen 2004.

Att EU-domstolen har en annan uppfattning må vara hänt, men det är inte perukstockarna i Luxemburg utan den folkvalda riksdagen i Stockholm som beslutar om vilka lagar och regler som gäller i Sverige. [Så stod det i regeringsformen senast jag kollade. Men jag kanske missminner mig…]

Den svenska arbetsdomstolen borde vid sin slutliga prövning säga att EU-domstolen i sin dom gått utöver vad den svenska rättsordningen tillåter och vägra tillämpa domens inskränkningar i rätten att vidta fackliga stridsåtgärder. Dessutom fick ju Sverige en garanti för den svenska kollektivavtalsmodellen i anslutningsfördraget enligt tillskyndarna av EU-medlemskapet. När om inte nu ska man hävda och pröva vad den garantin är värd?

Och om inte annat hjälper bör Sverige trotsa EU och öppet bryta mot Vaxholmsdomen. Det anser professor Fritz Scharpf, en av Tysklands främsta EU-experter.

Han menar att EU:s domstol har tagit makten i EU, och politiken spelar allt mindre roll. Därför uppmanar han Sverige att göra motstånd genom att inte acceptera EU-domen i Vaxholmsmålet.

”Det är det enda sättet att nå förändring. Det krävs att ett land vågar bryta mot reglerna, och det kan vara Sverige”, säger Fritz Scharpf till LO-tidningen.

Det vore, förutom uppfriskande rebelliskt, att respektera den svenska demokratins spelregler.

GÖSTA TORSTENSSON
2008-09-15

Tillbaka eller Startsidan