Begränsade utsikter för att revidera utstationeringsdirektivet

LO:s ledning och Europafacket menar att juristerna har feltolkat EU:s så kallade utstationeringsdirektiv i Lavaldomen och de andra antifackliga domarna från EU-domstolen.

I en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet skriver LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och Europafackets generalsekreterare John Monks så här: ”När direktivet antogs var den politiska enigheten i det närmaste total. Direktivet skulle ange ett golv för de löne- och anställningsvillkor som kan krävas i ett värdland. Förvåningen var därför stor när golvet blev till tak i EG-domarna.”

Påståendet är gripet i luften. Jag har gått igenom beslutsdokumenten från såväl EU-parlamentet som EU:s ministerråd utan att kunna hitta något som bekräftar Monks och Lundby-Wedins utsaga.

Däremot finns det en argumentation i EU-parlamentets yttrande över EU-kommissionens förslag till utstationeringsdirektiv från den 22 april 1992 som bekräftar den tolkning som EU-domstolen gjort i Lavaldomen och de efterföljande Rüffert- och Luxemburgdomarna.

Detta uppmärksammades också i den statliga utredningen om genomförandet av EU-direktivet i svensk lagstiftning. I utredningen betänkande ”Utstationering av arbetstagare” [SOU 1998:52] konstaterar man att direktivförslaget mötte hård kritik från de länder inom EU vilkas lönenivåer är lägst. Argumentet från dem var att direktivet skulle hindra företagen att konkurrera med sitt främsta vapen, de låga lönekostnaderna. Kritiken tillbakavisades av EU-parlamentet, konstateras det i utredningen: ”I sitt yttrande uppmärksammade parlamentet dock särskilt att direktivet endast garanterar de utsända arbetstagarna värdlandets minimilöner som i de flesta fall är lägre än genomsnittslönerna. Parlamentet påpekade också att direktivet inte berövar företagen de konkurrensfördelar de har i form av lägre arbetsgivaravgifter och andra kostnader för arbetstagarna i hemlandet.”

Noteras ska, för det första, att den ansvarige för EU-parlamentets yttrande var den grekiske socialdemokraten Yannis Papayannakis, och för det andra, att LO:s Erland Olausson ingick i en referensgrupp knuten till svenska utredningen och därmed borde vara väl förtrogen med innehållet i betänkandet.

EU-parlamentets betänkande ligger helt i linje med EU-domstolens tolkning av vilka tvingande krav som kan ställas på ett gästande företag enligt utstationeringsdirektivet. I Lavaldomen är domstolen mycket tydlig; de tvingade krav som värdstaten kan kräva att det gästande företaget uppfyller är begränsade till den ”hård kärnan” i utstationeringsdirektivet [artikel 3.1 första stycket a-g].

I direktivets preambel, punkten 13, har detta uttryckts så att ”Medlemsstaternas lagstiftning bör samordnas så att det kan fastställas en kärna av tvingande regler för minimiskydd, vilka skall följas i värdlandet av de arbetsgivare som utstationerar arbetstagare för tillfälligt arbete på den medlemsstats territorium där tjänsterna tillhandahålls”.

EU-domstolen skriver i punkt 99 sitt förhandsavgörande i Lavalmålet att de fackliga organisationernas rätt att vidta fackliga stridsåtgärder för krav som går utöver utstationeringsdirektivets tvingande regler för minimiskydd ”kan göra det mindre lockande” för utländska företag att utföra bygg- och anläggningsarbeten i Sverige.

Vidare skriver domstolen i punkt 80 att utstationeringsdirektivet inte kan tolkas så att det ger värdlandet möjlighet att kräva att arbets- och anställningsvillkor som går utöver de tvingande reglerna för minimiskydd (direktivets hårda kärna). ”En sådan tolkning skulle […] innebära att direktivet förlorade sin ändamålsenliga verkan.”

Visserligen är det inget som hindrar att arbetstagarna kan ha eller få fördelaktigare villkor genom egna kollektivavtal i hemlandet eller genom kollektivavtal i värdlandet, men detta kan inte krävas från värdlandets sida och genomdrivas med tvingande åtgärder. [Därutöver kan värdstaten, inom ramen för EG-fördragets bestämmelser, ställa krav på andra områden än vad som faller inom den ”hårda kärnan” om det är fråga om bestämmelser som rör ”ordre public”. Men ordre public kan bara åberopas och göras gällande av stater eller deras myndigheter, inte av arbetsmarknadens parter.]

Värdstaterna kan alltså i princip inte med stöd av utstationeringsdirektivet kräva mer av gästande företag än att de uppfyller värdstatens regler om minimilön och andra villkor som faller inom den ”hårda kärnan” till skydd för utstationerade arbetstagare. Om gästande företag av statliga myndigheter eller fackliga organisationer ställs inför strängare krav är det enligt EU-domstolen ett brott mot artikel 49 i EG-fördraget [det vill säga fri rörlighet för tjänster].

Det finns inga belägg för påståendet att den tolkning EU-domstolen gjort av utstationeringsdirektivet i Lavaldomen är en misstolkning. Det argumentet för att revidera direktivet håller helt enkelt inte, men det hindrar naturligtvis inte att man, nu när vi har facit i hand, konstaterar att direktivet såsom det utformats är undermåligt eftersom det öppnar för social dumpning. Och att direktivet därför måste ändras.

Men en förutsättning för att öppna utstationeringsdirektivet för en revidering, är att EU-kommissionen lägger fram ett sådant förslag. Det förefaller inte särskilt troligt eftersom kommissionen till fullo delar den tolkning av utstationeringsdirektivet som EU-domstolen gjort. Under Lavalmålets skriftliga och muntliga förhandlingar menade kommissionen att Sverige har implementerat utstationeringsdirektivet på ett felaktigt sätt eftersom man utelämnat minimilöner i den svenska utstationeringslagen.

När Charlie McCreevy, kommissionär med ansvar för den inre marknaden, besökte Stockholm i oktober 2005, uttalade han att den svenska hanteringen av konflikten mellan fackförbundet Byggnad och byggföretaget Laval var ett brott mot EU:s fördrag. McCreevy förklarade också att kommissionen var beredd att argumentera emot Byggnads när frågan kommer upp i EU-domstolen. ”Det handlar om den fria rörligheten, och det finns även frågor kring utstationeringsdirektivet.”

Så blev det också. I sitt skriftliga yttrande till EU-domstolen kritiserar kommissionen att de svenska lagreglerna i Lex Britannia kan användas för att driva igenom andra villkor än de som finns listade i utstationeringsdirektivet. Minimilön är ett sådant villkor.

Slutsatsen i kommissionens skriftliga yttrande är att ”ett nationellt system” som ställer sådana villkor på ett utländskt företag ”inte är förenligt med artikel 49 om fri rörlighet i EU-fördraget”.

Under den muntliga förhandlingen i EU-domstolen menade EU-kommissionens representant att utländska företag bara kan tvingas ingå kollektivavtal om det finns en garanterad minimilön, något som den svenska modellen saknar: ”För att det svenska systemet ska kunna godtas som metod för minimilön måste det gälla i allmänhet för sektorn och det får inte finnas någon skillnad mellan inhemska och utländska tjänster.”

Kommissionen kritiserade att de svenska lagreglerna i Lex Britannia kan användas för att driva igenom andra villkor än de som finns listade i EU:s utstationeringsdirektiv. Minimilön är ett sådant villkor som finns i direktivet men inte i den svenska utstationeringslagen.

Kommissionen anser att svenska kollektivavtal som innehåller annat än de löne- och arbetsvillkor som finns listade i utstationeringsdirektivet inte är förenliga med artikeln om fri rörlighet i EU-fördraget.

Att EU-kommissionens tolkning av utstationeringsdirektivet i Lavalmålet inte var en tillfällighet, framgår tydligt av det senare så kallade Luxemburgmålet.

Målet gäller en anmälan som EU-kommissionen gjort mot Luxemburg. Kommissionen anser att Luxemburg har införlivat EU:s utstationeringsdirektiv på ett felaktigt sätt. Den automatiska justeringen av lönerna till utvecklingen av levnadsomkostnaderna som föreskrivs i den luxemburgska lagstiftningen strider mot EU-direktivet ”eftersom värdmedlemsstatens behörighet enligt direktivet när det gäller lönenivåer endast avser minimilön”.

EU-domstolen ger EU-kommissionen rätt på alla punkter. Domstolen konstaterar att det sätt som Luxemburg implementerat utstationeringsdirektivet är ett hinder för den fria rörligheten för tjänster över gränserna. Luxemburgs krav på att utstationerade företag som är tillfälligt i landet ska följa samma lagregler som de inhemska går utöver den hårda kärnan i utstationeringsdirektivet, enligt EU-domstolen.

Mot denna bakgrund kan man fråga; varför skulle EU-kommissionen vara intresserad av att riva upp utstationeringsdirektivet och förhandla på nytt?

På ett möte med EU-parlamentets sysselsättningsutskott den 25 juni var kommissionens besked ett klart nej. EU-kommissionens representant, Armindo Silva, välkomnade Laval-, Rüffert- och Luxemburgdomarna. EU-domstolens syn på avvägning mellan den fria marknaden och grundläggande rättigheter i domarna delades helt av EU-kommissionen. Det fanns därför enligt EU-kommissionen ingen anledning att omförhandla utstationeringsdirektivet.

Men om Europafacket, mot förmodan, skulle förmå övertala EU-kommissionen att lägga förslag om att omförhandla utstationeringsdirektivet, då reses sig nästa fråga: Varför skulle en revidering av direktivet leda till de förbättringar Wanja Lundby-Wedin och John Monks eftertraktar?

I sitt tal på LO-kongressen medgav Wanja Lundby-Wedin att det finns ”risker med att öppna direktivet”. Men att det likväl är ”nödvändigt då det i många avseenden visat sig inte vara tillräckligt för att skydda utstationerad arbetskraft”.

Vid senare tillfällen har LO:s ordförande och andra företrädare för den svenska fackföreningsrörelsen, såsom IF Metalls ordförande Stefan Lövdén, kritiserat den borgerliga regeringen för att den agerar passivt i frågan om att öppna utstationeringsdirektivet för en revidering.

Men arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin menar att han tar upp frågan i ”alla sammanhang” och att han talat med ett dussin av sina ministerkollegor.

- Att göra som facken och kräva en omförhandling av utstationeringsdirektivet är däremot att sätta modellen [den svenska arbetsmarknadsmodellen, författarens anm.] på spel. Med tanke på hur EU:s sammansättning har förändrats efter utvidgningen är risken stor att resultatet skulle gå i en helt annan riktning än den som facken vill se, säger Littorin i en intervju med Dagens Nyheter [19 augusti].

När EU:s ministerråd den 24 september 1996 med kvalificerad majoritet beslöt att anta den ”gemensamma ståndpunkt” som mejslats fram under drygt fem års förhandlingar mellan medlemsstaterna och mellan ministerrådet och parlamentet, avstod Portugal från röstning samtidigt som Storbritannien röstade emot. I sin röstmotivering förklarar den brittiska delegationen att man ”anser att direktivet är byråkratiskt och i synnerhet att det står i strid med den inre marknadens principer eftersom det ställer hinder i vägen för det fria tillhandahållandet av tjänster mellan medlemsstaterna”.

Det var högerpartiet Tories med John Major som premiärminister, som satt på regeringstaburetterna vid den här tiden i Storbritannien. Men under Lavalmålet i EU-domstolen var det Tony Blair och Labourregeringen som intervenerade i förhandlingar mot de svenska fackförbunden och till stöd för det lettiska företaget Laval. Detsamma gjorde regeringarna i Lettland, Estland, Litauen, Polen och Tjeckien.

Dessa länder har idag tillsammans 83 röster i ministerrådet. En blockerande minoritet kräver 91 röster. Men på goda grunder kan man anta att det är fler av de nya medlemsländerna i Öst- och Centraleuropa som intar samma hållning. Det räcker med ett av låglöneländerna Rumänien [14 röster] eller Bulgarien [10 röster] för att blockera ett beslut i ministerrådet.

Även EU-parlamentets sammansättning har förändrats sedan mitten på nittiotalet. Då var socialdemokraterna den största partigruppen, idag är det den kristdemokratisk/konservativa gruppen som är störst med 288 ledamöter. Socialdemokraterna har 216 av de totalt 785 ledamöterna. [1996 hade socialdemokraterna 214 ledamöter i parlamentet, kristdemokraterna/konservativa 201. Totalt fanns det 626 ledamöter.]

Utsikterna för att få till stånd en revidering av utstationeringsdirektivet till det bättre ur ett löntagarperspektiv förefaller ytterligt osäkra. Ett betydligt säkrare sätt att neutralisera effekterna av Lavaldomen och de antifackliga EU-domarna är att riksdagen ställer krav på garantier för den svenska kollektivavtalsmodellen som villkor för att godkänna Lissabonfördraget. Den 20 november röstar riksdagen. Socialdemokraterna har två månader på sig att leva upp till de löften som gavs inför folkomröstningen 1994.

GÖSTA TORSTENSSON
2008-09-15

Tillbaka eller Startsidan