Europafackets sociala protokoll är rent bedrägeri

Den 1 september träffade Wanja Lundby-Wedin och John Monks, Europafackets ordförande respektive generalsekreterare, Nicolas Sarkozy, Frankrikes president och EU:s nuvarande ordförande, för att bland annat diskutera Europafackets förslag om ett socialt protokoll som ska fogas till EU-fördragen.

Vid mötet tog Lundby-Wedin upp utgången av den svenska Vaxholmskonflikten och andra liknade fall som exempel på en oroande utveckling i EU.

”Det finns liten förståelse för EU bland arbetare. Det visar det irländska och det tidigare franska nejet till EU:s fördrag. Sannolikt skulle det även bli ett nej om det genomfördes en folkomröstning i Sverige” sade hon och tillade att ”ett socialt protokoll är inget villkor för att facket ska stödja Lissabonfördraget” men det skulle ”bättre möta löntagarnas intressen”.

Nicolas Sarkozy förklarade sig villig att diskutera ett socialt protokoll för att få bättre acceptans för EU. För att påskynda den fortsatta diskussionen begärde han att Europafacket i ett brev preciserar innehållet i ett socialt protokoll.

Den 19 september skickade Wanja Lundby-Wedin och John Monks ett brev till Nicolas Sarkozy med en beskrivning av fackets krav på ett socialt protokoll.

I brevet skriver de att syftet med protokollet är att ”justera balansen mellan den inre marknadens friheter och grundläggande rättigheter”. Protokollet ”bör klarlägga att ekonomiska friheter och konkurrensregler inte får vara överordnade grundläggande sociala rättigheter och sociala framsteg” och att ”i händelse av regelkonflikt ska sociala rättigheter äga företräde”.

Protokollet ”måste vara rättsligt bindande på den högsta nivån i syfte att säkerställa att den har påverkan på EG-domstolens domar”, konstaterar Monks och Lundby-Wedin: ”Endast ett protokoll kopplat till fördragen kan ge tillräckliga garantier i detta avseende.”

Ett socialt protokoll som är länkat till Lissabonfördraget på samma sätt som det befintliga protokollet om EU:s rättighetsstadga, skulle kunna innebära ett framsteg, men Europafackets förslag har åtminstone tre svagheter:

För det första; om ett socialt protokoll med full juridisk verkan kan garantera också den arbetsmarknadsmodell som Sverige och Danmark har är osäkert. Ett tillförlitligare sätt att säkerställa att inga av de landvinningar fackföreningsrörelsen gjort i de nordiska länderna skjuts i sank av EU är därför nationella garantier för vår specifika kollektivavtalsmodell. (Det vill säga ett sådant undantag som EU-anhängarna felaktigt påstod att vi hade fått redan 1994.)

För det andra; förslaget om ett socialt protokoll motsäger de fackliga ledarnas argument för att tillskynda Lissabonfördraget och påskynda dess ikraftträdande. Varför behövs det ett socialt protokoll om Lissabonfördraget redan är så bra som LO och Europafacket påstår och skulle medfört att Lavaldomen blivit annorlunda? Det kan bara förstås på ett sätt: Lissabonfördraget ger inte ett tillräckligt skydd för konflikträtten och kollektivavtalen.

För det tredje; för att göra fördragsändringar krävs att ett eller flera av EU:s medlemsländer föreslår det och att EU:s stats- och regeringschefer med enhällighet beslutar att öppna en så kallad regeringskonferens. Resultatet av en sådan mellanstatlig förhandling måste därefter godkännas av samtliga medlemsstaters regeringar och parlament, det vill säga även av länder som Lettland, Polen och Storbritannien som aktivt agerade i EU-domstolen mot de svenska fackföreningarna Byggnads och Elektrikerna.

Möjligheterna för att kunna driva igenom ett socialt protokoll är därmed kringskurna. Men det är nu, innan Lissabonfördraget har ratificerats och trätt i laga kraft, som det i vart fall finns en hypotetisk möjlighet. Om Europafacket kan få ett av EU:s 27 medlemsländer, typ Sverige eller Irland, att adoptera deras förslag om ett socialt protokoll och kräva en revidering av Lissabonfördraget som villkor för att godkänna detsamma, skulle Europafackets förslag kunna göra verkan.

Men Lundby-Wedin och Monks skriver undersåtligt i brevet till Sarkozy att de ”till fullo accepterar om ni inte vill öppna frågan om Lissabonfördraget” eftersom ”ratificeringsprocessen är svår nog”. Istället föreslår de att ”det sociala protokollet fogas till nästa fördrag, förslagsvis det kroatiska anslutningsfördraget”.

Europafackets företrädare förefaller dåligt informerade om hur EU fungerar. EU:s fördrag omförhandlas inte när det är aktuellt att införliva nya medlemmar, till exempel Kroatien i en obestämd framtid. Det man förhandlar om är på vilka villkor det ansökande landet ska anslutas till EU, såsom tidsbegränsade övergångsregler. Resultatet av förhandlingarna sätts på pränt i ett anslutningsfördrag som därefter ska godkännas av EU:s samtliga medlemsländer samt av EU-parlamentet. Inte en stavelse ändras i EU:s fördrag.

Europafackets strategi att först verka för att Lissabonfördraget ska träda i kraft (trots det irländska nejet), för att därefter resa krav på att det någon gång i en okänd framtid ska infogas ett socialt protokoll i EU:s fördrag är mot denna bakgrund att betrakta som rent bedrägeri.

Nicolas Sarkozy är en uttalad högerpolitiker, men enligt Wanja Lundby-Wedin, är han ”intresserad av konsultationer med Europafacket”. Nästa ordförandeland i EU är Tjeckien, vars premiärminister Mirek Topolanek är ärkekonservativ. Han försöker, enligt Lundby-Wedin, inte ens låtsas att han tycker fackliga organisationer är bra.

Mirek Topolanek, efterträds vid halvårsskiftet 2009 av Fredrik Reinfeldt. Är det han och Maud Olofsson, Sveriges svar på Margaret Thatcher, som ska realisera Europafackets utopier om ett socialt protokoll?

GÖSTA TORSTENSSON
2008-10-03

Tillbaka eller Startsidan