Lissabonfördraget: EU får mer makt på det rättsliga området

I Maastrichtfördraget omfattade samarbetet i EU:s så kallade tredje pelare asylpolitik, gränskontroller och vissa andra invandringspolitiska frågor, kampen mot narkotikamissbruk och bedrägerier, civilrättsligt och straffrättsligt samarbete, tullsamarbete och polissamarbete. Amsterdamfördraget innebar att flera samarbetsområden flyttats till första pelaren, dvs. blev överstatliga. Det gällde samarbete om yttre gränskontroller, fri rörlighet för personer, asyl och invandring samt samarbete i civilrättsliga frågor. Till skillnad från EU:s första pelare, är samarbetet inom tredje pelaren mellanstatligt. Det innebär att medlemsländerna i princip behåller sin självbestämmanderätt. Besluten tas med enhällighet. Kvar i tredje pelaren är polis- och tullsamarbete samt straffrättsligt samarbete.

Med Lissabonfördraget avskaffas den tredje pelaren och EU:s polissamarbete och straffrättsligt samarbete blir överstatligt. Dessa frågor förs över till Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt under rubriken ”Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa” som dessutom innefattar politik som gäller gränskontroll, asyl och invandring, samt civilrättsligt samarbete. Majoritetsbeslut blir det normala. Redan i det nuvarande fördraget (Nicefördraget) har man den möjligheten, förutsatt att alla medlemsländer är överens. Med majoritetsbeslut och slopad vetorätt kan ett enskilt land inte sätta sig på tvären.

EU får med Lissabonfördraget mer makt på det rättsliga området. Här några exempel:

* Europeiska rådet, i stället för som nu justitieministrarna, ska utarbeta program och riktlinjer på ”området med frihet, säkerhet och rättvisa”.

* En ständig kommitté av tjänstemän inrättas för att samordna det operativa arbetet för den inre säkerheten. Denna kommitté knyts också till arbetet mot terrorismen i enlighet med solidaritetsklausulen.

* EU:s domstol får behörighet att döma på det rättsliga området, något som kan få stora konsekvenser för rättspraxis i nationella domstolar.

* EU ska utforma en politik med syftet att ”säkerställa kontroll av personer” och ”effektiv övervakning” av de yttre gränserna, samt stegvis införa ett ”integrerat system för förvaltning av de yttre gränserna”. De medlemsstater som har gränser mot länder som inte är medlemmar i EU fungerar som murar mot omvärlden, eftersom de ansvarar för att kontrollera att inga flyktingar tar sig in i unionen. Till sin hjälp har de EU:s gränsbevakningsbyrå Frontex som startade sin verksamhet den 1 maj 2005. Byrån är placerad i Warszawa i Polen och har till uppgift att bland annat samordna det operativa gränskontrollsamarbetet och bistå medlemsländerna med teknisk och operativ hjälp i särskilda situationer.

* EU:s medlemsländer inrättade Europol den europeiska polisbyrån med säte i Haag, genom en konvention inom ramen för EU:s tredje pelare som trädde i kraft den 1 juli 1999 efter att medlemsländernas parlament ratificerat den. Europol har enligt gällande bestämmelser inga myndighetsbefogenheter, utan kan betecknas som ett slags europeiskt skrivbords-FBI.

Europol blir med Lissabonfördraget överstatligt. Europol får rätt att efterforska och genomföra operativa aktioner i medlemsländerna, men tvångsingripanden ska avgöras av de nationella myndigheterna. I Europol finns ett embryo till en fristående, federal polisstyrka med operationella uppgifter i hela EU, ungefär som USA:s federala polis FBI.

* EU:s åklagarsamarbete, Eurojust, är ett organ för straffrättsligt samarbete mellan EU-länderna. Eurojust består av 27 nationella medlemmar, en från varje EU-medlemsland, som är åklagare, domare eller polistjänstemän med motsvarande behörighet. Eurojust kan uppmana ett eller flera medlemsländer att göra en utredning eller väcka åtal i ett ärende, och kan även uppmana andra medlemsländer att inte vidta sådana åtgärder i ett ärende.

Med Lissabonfördraget får Eurojust möjlighet att inleda brottutredningar i medlemsländerna. Det klargörs också att Eurojust är grunden för en framtida europeisk åklagarmyndighet, som ska ”utreda, lagföra och väcka åtal” mot personer om brott som påverkar flera medlemsländer. * Straffrätten blir överstatlig och EU kan börja fastställa minimistraff för olika brott, vilket innebär ett steg mot att man harmoniserar EU-ländernas strafflagstiftning. För särskilt allvarliga brott med gränsöverskridande inslag ska rådet med kvalificerad majoritet och tillsammans med parlamentet besluta om minimiregler om straffbarhet och påföljder. Det gäller för följande brottslighet: terrorism, människohandel, sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn, olaglig [finns det laglig?] narkotikahandel, olaglig vapenhandel, penningtvätt, korruption, förfalskning av betalningsmedel, it-brottslighet och organiserad brottslighet.

* I avsnitten om flyktingpolitiken har begreppet "miniminormer" konsekvent strukits. Möjligheten för enskilda länder att föra en mer generös flyktingpolitik slopas därmed.
Fortfarande finns det vissa begränsningar vad gäller överstatligheten på ”området med frihet, säkerhet och rättvisa”: För det första består kravet på enhällighet i vissa fall. För det andra kombineras majoritetsbeslut med en slags ”nödbroms”, som gör att ett enskilt land kan lyfta en fråga till Europeiska rådet om nationella intressen står på spel. Där gäller enhällighet. Om stats- och regeringscheferna inte kan komma överens, kan ett begränsat antal länder släppas iväg i ett fördjupat samarbete. De kan bestämma att sinsemellan fatta majoritetsbeslut. För det tredje ska EU-domstolen till exempel inte vara behörig att pröva giltigheten eller proportionaliteten av insatser som polis eller andra brottsbekämpande organ gör i en medlemsstat när dessa åtgärder omfattas av nationell lagstiftning.

Hela detta avsnitt med EU som överstat inom straffrätt, åklagarväsende och polis kan få följdverkningar som riskerar att undergräva demokrati och rättsväsende i de enskilda medlemsländerna.

GÖSTA TORSTENSSON