2009-09-23

Allt sedan Lissabonfördraget avvisades av de irländska väljarna i juni förra året har Europafacket (ETUC, European Trade Union Confederation) krävt ett socialt protokoll för att hantera den uppkomna situationen.

I juli förra året lade Europafacket, som företräder 82 fackliga organisationer, däribland svenska LO, TCO och Saco, i 36 europeiska länder, fram ett förslag till socialt protokoll som består av fyra artiklar. En av kärnpunkterna lyder (fritt översatt): ”Inget i fördragen, särskilt inte ekonomiska friheter eller konkurrensregler, ska vara överordnade grundläggande sociala rättigheter och sociala framsteg. I händelse av regelkonflikt ska grundläggande sociala rättigheter äga företräde.”

EU-domstolen skulle i fortsättningen bli tvungen att ta hänsyn till protokollet och det skulle, kalkylerar Europafacket, ändra rättsläget i avvägningen mellan sociala hänsyn och den fria rörligheten.

När det blev uppenbart att det irländska folket skulle tvingas rösta en gång till, adopterade delar av den irländska fackföreningsrörelsen med TEEU i spetsen Europafackets förslag till socialt protokoll och krävde att detta protokoll skulle fogas till Lissabonfördraget och gälla för Irland, eller Irland och andra intresserade länder, eller unionen som helhet såsom ETUC:s förslag egentligen handlar om.

TEEU var samtidigt väldigt tydliga med att det krävdes omförhandlingar av Lissabonfördraget för att göra ett socialt protokoll rättsligt bindande. Det duger inte med betydelselösa deklarationer (typ den ensidiga förklaring om den svenska arbetsmarknadsmodellen som finns i det svenska anslutningsavtalet och som inte hade någon som helst betydelse när EU-domstolen avgjorde Lavalmålet). Eller med någon form av politisk kompromiss mellan de nuvarande regeringarna i medlemsländerna om att någon gång i framtiden komplettera EU:s fördrag med någon form av socialt protokoll. Lissabonfördraget måste öppnas upp för reella förhandlingar och det reviderade fördraget ratificeras i samtliga 27 EU-länder.

När John Monks, generalsekreteraren i ETUC, träffade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso i maj i år för att argumentera för förslaget om ett socialt protokoll blev mötet resultatlöst. EU-kommissionen var ovillig att understödja ett sådant förslag.
Europafackets mellanårskongress i Paris den 28 maj beslutade att skicka ett brev till EU:s 27 stats- och regeringschefer inför Europeiska rådets möte den 18-19 juni med krav om att det skulle antas ett bindande åtagande om att införa ett socialt protokoll som en del av de garantier som toppmötet skulle ge Irland för att landet på nytt ska utlysa en folkomröstning om Lissabonfördraget.

I brevet efterlyser Europafacket att ett socialt protokoll ska läggas till EU:s fördrag med ett reviderat utstationeringsdirektiv som rättar till den nuvarande oroande obalansen mellan fri rörlighet för tjänster och kollektivavtal på nationell nivå.

”På den sista punkten kräver vi också att kommissionen och ministerrådet och alla de som är involverade i förhandlingarna om en möjlig ny irländsk folkomröstning om Lissabonfördraget att nå en uppgörelse om ett socialt framstegsprotokoll som garanterar löntagarnas och fackets rättigheter”, heter det i brevet.

Europafacket föreslår att protokollet ska tillfogas fördraget och tjäna som vägledning för EU-domstolen om behovet av att upprätthålla fundamentala rättigheter på den inre marknaden.

”Om inte, befarar jag att fackföreningarna kommer att vända sig mot den inre marknaden, vilken redan har sina svårigheter i den nuvarande krisen”, avslutar Europafackets generalsekreterare John Monks brevet.

Men ingen av EU:s 27 stats- och regeringschefer tog någon som helst notis om Europafackets krav. (Frågan var speciellt känslig för Storbritannien som riskerade att få en uppslitande debatt om Lissabonfördraget. Den brittiske socialdemokratiske premiärminister Gordon Brown protesterade därför redan på EU-toppmötet i december förra året när Irlands premiärminister Brian Cowen tog upp frågan om ”arbetstagarnas rättigheter”. På EU-toppmötet i juni motsatte sig Gordon Brown allt som skulle kunna tolkas som en förändring av Lissabonfördraget.) Istället kom EU-toppmötet överens om en till inte förpliktande ”högtidlig förklaring” om löntagarnas rättigheter och sociala frågor.

I förklaringen sägs att Europeiska rådet ”bekräftar den stora vikt som EU fäster vid sociala framsteg och skyddet av arbetstagarnas rättigheter”. Förklaringen understryker också betydelsen av allmännyttiga tjänster, och att nationella myndigheter har ansvar för att tillhandahålla undervisning och sjukvård. Sedan följer nio olika exempel på hur de frågorna avhandlas i Lissabonfördraget, bland annat att EU ska ta hänsyn till skillnader i de olika nationella arbetsmarknadssystemen, och respektera parterna självständighet.

I sak tillför förklaringen inget nytt.

John Monks var därför kritisk efter att Europeiska rådet hade enats om formuleringarna: ”Jag är besviken, men inte förvånad. Det här ger inte de nödvändiga försäkringar som vi hade hoppats på. Ingenstans i texten nämns frågan om ett socialt protokoll eller behovet av att ändra utstationeringsdirektivet. Det här är bara ett uttalande utan rättslig verkan.”

Frank Keoghan, ordförande för fackförbundet TEEU som organiserar elektriker och ingenjörer, konstaterar att den ”högtidliga förklaringen” bara är en vänskaplig överenskommelse mellan EU:s statschefer och ett i praktiken värdelöst dokument för den irländska fackföreningsrörelsen.

- Den enda slutsats vi kan dra av dessa omständigheter är att det gradvisa förminskandet av löntagarnas rättigheter av de efter varandra följande antifackliga utslagen i EU:s domstol stöds av EU-kommissionen och Europeiska rådet. Detta är fullständigt oacceptabelt, säger han.

GÖSTA TORSTENSSON