2012-01-05

En av de åtgärder som EU:s ledare kom överens om för att stödja det europeiska bankkapitalet och rädda euron från undergången på EU-toppmötet 8- 9 december var att EU-länderna skulle förmås ställa upp med ett lån på 150 miljarder euro till världens finanspolis Internationella valutafonden (IMF). Vid ett extrainkallat möte i EU-nämnden 9 december stödde samtliga riksdagspartiers ledamöter förutom vänsterpartiets Jonas Sjöstedt att statsminister Fredrik Reinfeldt fick säga ja till förslaget utan att något som helst underlag fanns tillgängligt.

EU:s 27 ledare gav sig själva tio dagar för att förhandla med sina nationella riksbankschefer vilken summa man var bredd att ställa upp med. Strax före jul 19 december meddelade eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker efter ett finansministermöte att bara bidrag till de 150 miljarderna var säkrade från de euroländer som inte redan får lån av EU och IMF. Detta kräver dock att varje lands summa godkänns i respektive eurolands parlament, vilket inte alls är säkert. Så t.ex. måste förbundskansler Angela Merkel få den tyska riksdagen, Bundestag, att godkänna de 41,5 miljarder i lån till IMF hon utlovat.

Den brittiske premiärministern David Cameron och hans finansminister David Osborne har sagt att landet inte tänker stödja IMF med pengar som bara euroländerna har tillgång till. Ungern, Rumänien, Lettland, Litauen och Bulgarien avböjer att använda sina knappa offentliga medel för att ge lån till IMF. Sverige, Tjeckien, Polen och Danmark är dock positiva till IMF-lånet.

Socialdemokraternas ekonomiske talesman Tommy Waidelich säger till TT att ett svenskt lån till IMF är en fråga om ”solidaritet”, men han undviker att tala om att denna solidaritet bara syftar till att rädda bankkapitalet ur krisen, men inte de europeiska löntagarna. ”Det blir mycket värre för oss om eurosamarbetet får stora ekonomiska problem eftersom det får spridningseffekter för svensk ekonomi” säger han.

Efter finansministermötet 19 december sade Anders Borg att Sverige är redo att låna ut upp till 12 miljarder euro eller 100 miljarder kronor, en summa som är mer än tre gånger så stor som den svenska EU-medlemsavgiften. Men han reserverade sig något genom att säga att krisande euroländer måste underkasta sig IMF:s, Europeiska centralbanken och EU-kommissionens ( den s.k. Trojkan) åtstramnings- och nedskärningskrav. Han har tidigare också sagt att Sverige alltid tjänat på att låna ut pengar till IMF.

Hela denna historia om IMF-lånet visar hur EU:s politiska beslutsfattande blir alltmer korrumperat. När ländernas finansiella kris hotar att spräcka hela EU går man vid sidan av eller tänjer på Lissabonfördraget. På nationell nivå fattar EU-nämndens ledamöter beslut utan ett enda dokument som bakgrund. Genom IMF-utspelet trodde sig EU-ledarna vara smarta och kommit på ett upplägg för att kunna undgå medborgarilska och lättare undvika långa parlamentsdebatter genom att deponera 150 miljarder hos IMF, som denna finanspolis sedan skall använda för att stödja euroländer i kris.

Det är också beklämmande att se hur svenska politiker förleder medborgarna och deltar i vad som Eric Toussaint (ordförande för belgiska sektionen av Kommittén för avskaffande av Tredje Världens skuld) kallar för ett ”orättfärdigt berikande”. EU-länderna lånar ut till IMF till en låg ränta, som IMF sedan lånar ut under hårda åtstramningskrav till en mycket högre ränta till krisande EU-länder. Toussaint hänvisar till att bedrägeri är ett viktigt grepp inom internationell lag, som t.ex. Wienkonventionen från 1969 och Wienavtalet 1986.

”Om en stat förleds sluta ett avtal om lån med hjälp av ett missledande agerande av en annan stat eller en internationell organisation som är part i förhandlingarna, så kan den åberopa bedrägeri som grundval för att förklara avtalet för ogiltigt, eftersom det slöts på falska grunder. Nu utnyttjar Trojkan Greklands, Irlands och Portugals svåra belägenhet för att genomdriva åtgärder som går mot medborgarnas sociala och ekonomiska rättigheter, strider mot gemensamma överenskommelser, kränker ländernas överhöghet och vissa fall även deras konstitutioner”, skriver han.

Folken i Grekland, Irland, Portugal, Italien, Spanien, och andra EU-länder har stöd i internationell lag när de protesterar mot det politiska bedrägeriet genom att säga ”Vi betalar inte bankernas kris”.

Jan-Erik Gustafsson