2012-01-22

För ett år sedan presenterade professor Birgitta Nyström sin utredning om EU:s bemanningsdirektiv. Hon föreslår en ny uthyrningslag, som ska innehålla ramregler. Dessa ska arbetsmarknadens parter sedan kunna konkretisera i avtal.

Bemanningsdirektivet har två motstridiga syften.

Dels ska anställda i bemanningsföretag garanteras samma rättigheter som anställda i kundföretagen, i enlighet med direktivets "likabehandlingsprincip". Eller som det formuleras i direktivtexten: ”Grundläggande arbets- och anställningsvillkor för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag bör minst motsvara de villkor som skulle gälla för dem om de hade anställts av kundföretaget för att utföra samma arbete.”

Dels ska "onödiga och otillåtna hinder för bemanningsarbete undanröjas", vilket Bemanningsföretagens förbundsdirektör Henrik Bäckström kallar en ”hinderprövningsprincip”.

I direktivet slås det fast att medlemsländerna ska genomföra ”en översyn av eventuella begränsningar eller förbud som kan ha införts när det gäller arbete som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag”. I många kollektivavtal finns det i en eller annan form begränsningar när det gäller inhyrning av arbetskraft. I direktivet understryks det också att det syftar till att ”utveckla flexibla arbetsformer” och att det ”bör genomföras med iakttagande av fördragets bestämmelser om fritt tillhandahållande av tjänster och fri etableringsrätt”. Direktivet syftar alltså till att bereda väg för fri rörlighet för bemanningsföretag på EU:s inre marknad.

I direktivet finns det en hänvisning till EU:s så kallade utstationeringsdirektiv. Det slås fast att bemanningsdirektivet ”bör genomföras […] att det påverkar Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållandet av tjänster”. Det är detta direktiv som EU-domstolen har tolkat i den så kallade Lavaldomen, vilken fråntar svenska fackföreningar rätten att ta till konfliktåtgärder för att driva igenom svenska kollektivavtal med utländska företag med utländsk arbetskraft som opererar på den svenska arbetsmarknaden. Det enda som svenska fackföreningar kan kräva är att de utländska företagen ska betala minimilön och uppfylla vissa andra minimivillkor.

Direktivets reservation för utstationeringsdirektivet kan betyda att utländska bemanningsföretag med utländsk arbetskraft kan komma undan med att betala minimilöner, vilket skulle förvärra den av Lavaldomen redan legaliserade låglönekonkurrensen.

Bemanningsdirektivet skulle varit omsatt i svensk lag senast den 5 december förra året. Men fortfarande har regeringen inte lagt någon proposition. Detta gör att Henrik Bäckström säger att alla slags begränsningar av uthyrningsverksamhet i kollektivavtal redan är olagliga. (Sverige gör sig under alla omständigheter skyldig till fördragsbrott enligt Lissabonfördrag, EU:s stora regelbok, och kan hamna i en juridisk process versus EU-kommissionen och EU-domstolen och drabbas av både vanära och böter.)

Vilken av direktivets två motstridiga principer – likabehandlingsprincipen och hinderprövningsprincipen – som kommer att ges företräde på den svenska arbetsmarknaden och om utländska bemanningsföretag kan bedriva lönedumpning med hänvisning till utstationeringsdirektivet, är det inte folkvalda riksdagsledamöter i Stockholm som kommer att kunna avgöra, utan ytterst av två odemokratiska och överstatliga EU-institutioner; kommissionen i Bryssel och domstolen i Luxemburg. Se Lavaldomen.

Onsdagen den 18 januari genomför ett antal fackförbund och LO-distrikt i Norge en politisk strejk mot EU:s bemanningsdirektiv. Varför agerar inte den svenska fackföreningsrörelsen mot detta hot mot löntagarna och den svenska kollektivavtalsmodellen?

GÖSTA TORSTENSSON