Europafacket kräver mer 
överstatlighet i EU

I slutet av juni 1999 höll Europafacket kongress i Helsingfors. Bland annat antogs två resolutioner som medför att Europafacket kommer att verka för att ännu mer överstatlighet införs i EU.

För de flesta fackmedlemmar är Europafacket  (EFS) en relativt okänd organisation, men denna organisation roll ökar i betydelse för att legitimera den s.k. europeiska modellen efter det att arbetsmarknadspolitiken (eller som det också heter den sociala dimensionen) införts i Amsterdamsfördraget. EFS har sedan länge tagit ställning för valutaunionen EMU och är en stark tillskyndare för överstatlighet på bekostnad av nationella beslut.

LO och TCO företräddes på kongressen med 11 respektive 9 ordinarie ombud. På kongressen valdes LOs Bertil Jonsson och Wanja Lundby-Wedin, TCOs Sture Nordh ocn Lilian Ringsand i den nya EFS-styrelsen.

Förutom vissa stadge- och ekonomifrågor hade kongressen att ta ställning till en allmänfacklig resolution och en resolution mot ett europeiskt system för partsresolutioner. Den förberedande diskussionen över de båda resolutionsförslagen synes ha varit halvhjärtad från LO- och TCO-förbundens sida. LO fick endast två remissvar från sina förbund, medan TCO fick fyra svar. Det i svensk press mest uppmärksammade var att TCO och SACO blev utbuade, när de gick emot partsresolutionens skrivelse att huvudansvaret för samordnade löneförhandlingar och förstärkt lönepolitiskt samarbete skulle läggas på EFS-nivå, vilket LO stödde och som blev kongressens beslut. ST:s ordförande Lisbeth Eklund som var ombud på kongressen menade att löneförhandlingar skall föras på nationell nivå. Om de ska koordineras ska det ske på branchnivå enligt ST:s uppfattning.

Efter att de två resolutionerna antagits kommer Europafacket att verka för ännu mer överstatlighet införs i EU. Det räcker med att välja ut några exempel på skrivningar i den allmänpolitiska resolutionen för att visa på inriktningen.

" EFS är övertygad om att integrationen av Europa inte kan inskränkas till den gemensamma marknaden och den gemensamma valutan. Denna process måste fullständigas genom en verklig Social Union - där relationerna på arbetsmarknaden spelar en väsentlig roll - och utvecklas mot en Politisk Union som grundar sig på demokratiska institutioner och fullt erkännande av mänskliga och social rättigheter"

" En monetär union är inte... ett slutmål i sig, utan en utgångspunkt för samordning av valutapolitiken  med skatte- och utgiftspolitik samt en hållbar tillväxt av reala löner för att säkerställa en hållbar ekonomisk utvidgning och ökning av sysselsättning. EFS anser det nödvändigt att garantera en sammanhängande tillväxt- och sysselsättningsstrategi. För att uppnå detta måste EU säkerställa en samordning av budgetpolitiken i hela Europa, inklusive EFTA".

 " EFS anser att behovet av en bättre samordning och harmonisering inom vissa områden av beskattningspolitiken är tydligt när det gäller den ekonomiska integrationen i Europa. Förlusten av självständigheten i beskattningsfrågor är av särskild betydelse för medlemsstaterna under EMU-förhållanden, eftersom regeringarna - i avsaknad av växelkursmekanismen - kommer att behöva ett skatteinstrument för att uppnå sin ekonomiska, budget-, sysselsättnings- och sociala mål i enlighet med kriterierna för den europeiska monetära konvergensen och sysselsättningsriktlinjerna".

Tydligare kan knappast EFS politik för överstatlighet uttryckas. Visserligen argumenterade LO:s Bo Rönngren utan framgång för att stryka begreppet "politisk union" ur den allmänfackliga resolutionen. Detta med hänvisning till att "svenskar i allmänhet och i synnerhet LOs medlemmar är mycket skeptiska till ökad överstatlighet och mer federalism inom EU". Wanja Lundby-Wedin lyckade få kongressen med sig på att ändra  det generella förslaget om majoritetsbeslut på sysselsättningspolitikens område till att endast gälla till de årliga sysselsättningsriktlinjer som föreslås av Kommissionen. Men samtidigt uttalade sig LOs ordförande Bertil Jonsson med stor tydlighet för utökat generellt samarbete på Europanivå mellan politiker, fack och arbetsgivare om bl.a. lönebildning och främjandet av en strategi för samordnade  kollektivförhandlingar på bransch- och branschövergripande nivå under överinseende av EFS.

I Sverige finns det en lång tradition av samförståndslösningar mellan fack, arbetsgivare och regering. Tidigare grundade sig dessa på gradvisa reformer som förbättrade löntagarnas situation. Nu dras de fackliga organisationerna i hela Europa in i "sociala dialoger", "sociala pakter" och andra former av korporativa strukturer som syftar till att riva de tidigare reformerna och kapsla in motståndet mot detta. Arbetsmarknadens parter skall dras in i försök att ändra arbetsorganisationen och löner mot större flexibilitet, mer deltid, försämrad arbetsrätt, försämringar i trygghetssystemen etc. Utan tillstymmelse till debatt och kritisk diskussion i lokalorganisationerna bejakar de fackliga centralorganisationerna inklusive TCO och LO denna utveckling och stöder genom sin medverkan i allt väsentligt de åsikter som framförs av Europafacket.

Jan-Erik Gustafsson, Kritiska EU-fakta  nr 62-63, 1999

Tillbaka eller Startsidan