EU:s MBL-direktiv - en papperstiger

Strax före toppmötet i Göteborg antog EU:s arbetsmarknadsministrar den 11 juni det s k MBL- direktivet, som också utanför Sverige kallas för Vilvordedirektivet efter den bittra strejk som utlöstes vid nedläggning av en hel R0enaultfabrik i Belgien 1998. Det gäller för företag med minst 50 anställda. Det kommer också att bli föremål för behandling i EU- parlamentet i höst. Direktivet har i svensk press framställts som en framgång för det svenska ordförandeskapet.

Europafackets ordförande Emilio Gabaglio uttalade omgående: "Genom att ministerrådet idag har markerat skyldigheten för alla Europaföretag att informera och rådgöra med de anställda har rådet skickat en viktig signal till anställda och medborgare, som har oroat sig för de snabba och oöverlagda åtgärder som företagsledningarna använt sig av vid omstruktureringar och nedläggningar av fabriker (...). Bifallet till det nya direktivet är ett resultat av mobiliseringar och påtryckningar från den organiserade fackföreningsrörelsen inom Europafacket under senare tid".

Direktivet framställs således av Gabaglio som ett resultat av Europafackets demonstrationer vid toppmötet i Nice mm. Men innehållet är tunt och bedrägligt. Av motivtexten till direktivet framgår syftet. "Det är viktigt att förstärka den sociala dialogen och förtroendefulla relationer i företagen för att; på för hand förutse risker och utveckla flexibiliteten i arbetsorganisationen (...), göra arbetstagarna mottagliga för behovet av anpassning, utöka arbetstagarnas tillgänglighet för att de engagerar sig i åtgärder och aktioner som syftar till att förstärka deras anställningsbarhet, gynna arbetstagarnas inlemmande i marknaden och företagets framtid i syfte att förstärka företagets konkurrenskraft".

Detta citat säger det mesta om direktivet. Det handlar t.ex. inte alls om att försöka hindra uppsägningar. Syftet är istället att få de fackliga representanterna att acceptera flexibilitet och anställbarhet, dvs. att i konkurrensens namn skall om nödvändigt arbetstagaren avsäga sig sina yrkeskvalifikationer eller t.o.m. fås att acceptera sin uppsägning.

Det sägs också i motivtexten att information och samverkan har blivit en allt viktigare förutsättning för att företagen skall lyckas omstrukturera och anpassa sig i den globala ekonomin, särskilt då för utveckling av nya arbetsorganisationer. I detta avseende behöver företagen knyta upp de fackliga representanterna i facklig samverkan på EU-nivå. Men detta sker till priset av facklig självständighet. Enligt artikel 4 i direktivet är det i praktiken företagsledningen som bestämmer både innehåll och tillfälle för när information och samverkan skall ske. Samverkan skall ske "på basis av den lämpliga information som arbetsgivarna ger och de synpunkter de fackliga representanterna har rätt att formulera". De fackliga representanterna har enligt artikel 6 tystnadsplikt för all information som företagsledningen anser vara konfidentiell. Dessutom behöver företagsledningen i "speciella fall" inte samverka " då informationen är av sådan natur att den enligt objektiva kriterier allvarligt skulle hindra företagets skötsel eller skulle kunna innebära skadestånd mot företaget".

Detta är det väsentliga innehållet i EU:s MBL-direktiv som Europafacket (LO, TCO och Saco ingår som medlemmar), den svenska regeringen, LO- och TCO-ledningen så berömmer. Men Vilvordedirektivet är bara ett sätt att knyta upp de fackliga representanterna i samverkan få Europanivå för att göra uppsägningar och omstruktureringar mera "socialt acceptabla" enligt det språkbruk som EU-kommissionen använder.

Jan-Erik Gustafsson

Nyheter om EU Nr 12 September 2001

Tillbaka eller Startsidan