När EU-konventets ordförande Valéry Giscard d’Estaing presenterade förslaget till konstitution för Europeiska unionen vid Europeiska rådets möte i Thessaloniki i mitten av juni avslutades ett nytt kapitel i EU:s historia. Aldrig tidigare har en regeringskonferens kring de tester som utgör själva grunden för unionens existens förberetts på detta sätt.

Det är i huvudsak äldre högavlönade män som arbetat fram det förslag som skall antas gälla för den framtida unionen. Andelen kvinnor och unga var mycket liten ibland konventets ledamöter. Samtidigt var en väldigt stor andel av konventets ledamöter federalister som inget annat önskar än att se framväxten av ett Europas förenta stater.

Därutöver fanns det problem med ett strakt drivande presidium som verkade utifrån en egen dagordning, ett uppenbart kohandlade i kulisserna långt bortom offentlighetens ljus, samt det faktum att den viktiga tredje delen av konstitutionsförslaget som bland annat handlar om bedrivandet av den monetära politiken inte alls diskuterades i konventet. Några egentliga omröstningar hölls inte på avgörande områden, på så vis kunde man strunta i kritiska röster.

Många medlemsländer, och inte minst kandidatländerna, har kritiska synpunkter på olika delar av förslagets texter. Ändå försöker man nu mycket snabbt pressa fram ett antagande av förslaget till konstitution med så få förändringar som möjligt. Sveriges regering har intagit en extremt passiv hållning. Detta till skillnad från flera andra små länder. Regeringen har till och med valt att strunta i att riksdagens majoritet motsatt sig förslaget till en president för EU:s Europeiska rådet och driver sin linje mot riskdagens uttalade linje

I förslaget tappar mindre medlemsländer mycket inflytande. Det sker genom ökat användande av omröstning med kvalificerad majoritet samtidigt som röstviktningen i rådet förändras till fördel för de större medlemsländerna. Om man jämför det nya EU med USA så domineras EU:s författning mer av stora medlemsländer. I USA ger tvåkammarsystemet ett bättre skydd för små delstater. I det framtida EU dominerar de stora länderna i såväl rådet som parlamentet. I rådet kommer tre stora länder, som Tyskland, Italien och Frankrike, i praktiken att få vetorätt.

Förslaget innehåller fler delar som bidrar till att EU omvandlas till en statsbilning. Vid sidan om den nya presidenten ska en gemensam utrikesminister inrättas. I fördraget skrivs det för första gången tydligt in att EU-rätt överordnas nationell rätt. Det innebär att minsta lag från EU överordnas våra grundlagar

I fördraget slås det klart och tydligt fast att ett gemensamt försvar är ett av unionens mål. Ett nytt begrepp som har införts i sammanhanget är "strukturerat samarbete" som handlar om att ett visst antal av EU:s medlemsländer i väntan på det gemensamma försvaret kan välja att påbörja ett militärt samarbete inom unionens institutioner. Samtidigt sker det ett närmande till Nato, som bland annat kommer till uttryck i den så kallade kollektiva försvarsklausulen. Det är tydligt att det finns starka intressen som driver på för att på sikt kunna skapa ett fullvärdigt gemensamt försvar inom Europeiska unionen. En annan artikel i fördraget slår fast att den militära kapaciteten i medlemsländerna ska öka. Säkert kan mindre förändringar i försvarskapitlet sker i regeringskonferensen, men färdriktningen är klar

Det finns också positiva förslag i konventets förslag till konstitution, dit hör öppna möten i ministerrådet när det lagstiftar och att en rätt att lämna EU införs. Men ser man till jämställdhet, miljöfrågor och sociala rättigheter är förslaget inget steg framåt, snarare tvärtom. Dessutom slår man återigen fast en monetaristisk ekonomisk politik och den fria marknaden som ett överordnat politiskt mål framför ekologiska och social hänsyn.

Genom konventets text växer bilden fram av en centralstyrd union, dominerad av stora medlemsländer som satsar mer på militärt samarbete än god miljöpolitik och jämställdhet. Om den unionen bör svenska folket få säga vad det tycker i en folkomröstning.

JONAS SJÖSTEDT, EU-parlamentariker (v)

KRITISKA EU-FAKTA Nr  88 November 2003