Konventets presidium föreslår också att EU inrättar en utrikesministerpost som, tillsammans med medlemsstaterna ska formulera och genomföra unionens utrikespolitik. Idag finns en hög representant i ministerrådet som ska vara unionens utrikespolitiska ansikte. Men den rollen har även utrikesministern i det land som innehar ordförandeskapet i EU. Även EU-kommissionen har en ledamot som sysslar med utrikespolitik.

Enligt förslaget ska den nye utrikesministern ersätta den höge representanten, kommissionen och den roterande utrikesministern. EU-utrikesministerns ansvarsområde ska omfatta utrikespolitikens samtliga områden från bistånd och handelspolitik till utrikes- och säkerhetspolitik.

Det ryktas att Tysklands utrikesminister, Joschka Fischer, är intresserad av posten. Förbundskansler Gerhard Schröder sade nyligen till Berlintidningen Der Tagesspiegel att ”Fischer skulle vara ett ypperligt val”.

För att förverkliga en överstatlig utrikespolitik vill presidiet skärpa medlemsländernas skyldighet att uppträda gemensamt: ”Europeiska unionen skall förbinda sig att föra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. [...] Innan någon åtgärd får vidtas i internationella sammanhang eller något sådant åtagande som kan påverka unionens intressen får göras, skall varje medlemsstat samråda med de övriga i rådet eller Europeiska rådet.”

Presidiet vill också skärpa formuleringarna om ett gemensamt försvar. I dagens EU-fördrag talar man om att en gemensam försvarspolitik ”skulle kunna leda till ett gemensamt försvar”. Men ett unionellt (federalt) försvar ska inte bara vara en framtida möjlighet, menar presidiet. Ett gemensamt försvar är en logisk följd av en gemensam försvarspolitik och ska därför vara ett mål för försvarspolitiken.

Därför vill presidiet slå fast i fördraget att unionens gemensamma försvarspolitik ”kommer att leda till ett gemensamt försvar, så snart som Europeiska rådet enhälligt beslutat det.” Om samtliga medlemsstater skulle acceptera förslaget måste EU:s stats- och regeringschefer alltså fatta ett enhälligt beslut om att EU ska ta det slutgiltiga steget till en försvarsunion.

Eftersom flera medlemsstater redan idag diskuterar ett gemensamt försvar innehåller förslaget en flexibel lösning. De länder som så önskar ska, inom EU:s ramar, kunna ingå en försvarsallians även om inte samtliga länder deltar. Det är inte möjligt för närvarande.

Ett sådant samarbete är redan på gång mellan de fyra EU-länderna Tyskland, Frankrike, Belgien och Luxemburg.

De länder som ingår i försvarssamarbete ska dessutom kunna garantera varandra ett ömsesidigt försvar om någon av de deltagande staterna skulle utsättas för ett väpnat angrepp. Presidiet menar att eftersom 10 av EU:s 15 medlemsländer också är medlemmar i den västeuropeiska försvarsunionen VEU, där de är bundna att bistå en attackerad medlem med militär hjälp ska denna möjlighet också finnas inom EU.

En annan nyhet i förslaget är att EU-länderna ska förstärka sina militära resurser. EU-ländernas försvarsutgifter är hälften av USA:s, 160 miljarder euro mot 390 miljarder. 3,0 procent av USA:s bruttonationalprodukt, BNP, går till militären. Frankrike och Storbritannien ligger inte långt efter med 2,6 respektive 2,4 procent. Tyskland däremot spendera hälften så mycket, 1,5 procent.

För att utveckla EU:s försvarssamarbete föreslår konventets ledning också att EU upprättar en byrå för försvarsmateriel och strategisk forskning. Byråns främsta uppgift ska vara att ”identifiera de operativa behoven, främja åtgärder för att tillgodose dessa, bidra till att identifiera och i förekommande fall genomföra lämplig åtgärd för att stärka försvarssektorns industriella och tekniska bas”.

Frågan är hur pass realiserbar ambitionen att omvandla EU till en fullt utrustad försvarsunion är i praktiken. Medlemsländerna har gått sina egna vägar i främst säkerhets- och försvarspolitiska frågor. Inte minst Irakkriget blev ett svidande nederlag för den politiska sammanhållningen i unionen.

Konventledningens förslag, att länder som vill ska kunna ingå i ett tätare försvarssamarbete, splittrar snarare än håller ihop unionen. Detsamma gäller planerna om ett försvarssamarbete mellan Frankrike, Tyskland, Belgien och Luxemburg.