Konventet lägger grunden för EU-staten

EU:s framtidskonvent, med representanter från EU-parlamentet och nationella parlament och regeringar, tillsattes i mars förra året för att reformera EU-systemet. Den officiella förklaringen är ett detta behövs för att ett utvidgat EU ska kunna fungera. Den inofficiella förklaringen är att de stora länderna vill ha mer makt för att kunna fördjupa EU-integrationen. Den EU-författning som konventet, lett av den kejserlige tidigare franske presidenten Valéry Giscard d’Estaing, presenterade i juni ska göra detta möjligt.

Utifrån denna kan vi bedöma i vilken riktning EU kommer att utvecklas. EU-ländernas regeringschefer ska vid nästa Europeiska Råd, som sannolikt börjar till hösten, besluta om konventets förslag.

Det faktum att flera tunga EU-politiker, som Tysklands utrikesminister Joschka Fischer, har suttit med i konventet innebär att de flesta beslut i praktiken redan är tagna innan regeringskonferensen. Framtidskonventet har därför fått en större makt än vad många – inte minst svenska regeringen – först trodde att det skulle få.

Vilket EU kommer vi att få med den nya författningen? Det blir ungefär som dagens EU – bara mer överskådligt, effektivt och decentraliserat, säger de positiva. De mer tveksamma, som jag själv tillhör, ser författningen som en grundläggande förändring av EU:s konstruktion. Den innebär att EU övergår från att vara en samarbetsorganisation till en form av statsbildning. Några av de viktigaste förslagen till artiklar i EU-konstitutionen ger en indikation om vilken makt och vilka verktyg ”EU-staten” kommer att få:

1. Makten utgår från EU – inte medlemsländerna

Flera politiska områden – bland annat sociala frågor, miljö, folkhälsa och transportfrågor – kommer att vara en ”delad kompetens” mellan medlemsländer och EU. Det innebär i praktiken att EU:s medlemsländer endast kan lagstifta i områden där EU väljer att inte lagstifta.

Samtidigt ska den så kallade ”pelar”-strukturen avskaffas, vilket i princip gör alla frågor överstatliga, och majoritetsbeslut ska införas som generell beslutsregel. Det bryter mot dagens grundläggande princip att EU:s makt utgår från medlemsländerna. Men den nya ordningen utgår makten i stället från EU.

2. EG-domstolen får ökad makt – del av federalt juridisk system EU:s rättighetsstadga blir juridiskt bindande. Det ger juristerna i EG-domstolen makt att avgöra våra rättigheter och skyldigheter, vilket är grundläggande i varje stats författning. De flesta av Europas länder har förbundit sig att följa Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna. Därför handlar EU:s rättighetsstadga i grunden mer om EG-domstolens makt än om medborgarnas rättigheter.

Rättighetsstadgan är kärnan i EU-författningen. Runt denna kärna byggs ett federalt juridisk system där så kallade inrikes- och rättsliga frågor blir överstatliga. Nu finns förslag på att inrätta en EU-åklagare och en europeisk häktningsordning. En EU-medborgare ska kunna utelämnas till annat EU-land, utan krav på bevis och även om personens handling inte är olaglig i hennes hemland. Det är ett hot mot de medborgerliga fri- och rättigheter som EU säger sig värna.

3. Inga möjligheter för decentralisering

Framtidskonventet sa tidigt nej till en så kallad kompetenskatalog, som skulle kunna definiera och begränsa EU:s makt i förhållande till medlemsländerna. I stället betonas behovet av ”flexibilitet”, vilket i praktiken innebär obegränsad centralisering av makt till Bryssel. Verklig decentralisering av makt inom EU är därför inte möjlig.

Konventet har föreslagit att nationella parlament ska kunna protestera mot lagförslag från kommissionen som kan hota den så kallade subsidiaritetsprincipen. Det krävs att en tredjedel av parlamenten agerar gemensamt inom sex veckor för att kommissionen ska dra tillbaka lagförslaget. Men kommissionen behöver inte ändra förslaget – samma förslag kan presenteras igen. Förslaget ger inte nationella parlament någon reell makt eller subsidiaritetsprincipen något verkligt innehåll.

4. EU inte längre ett jämlikt samarbete

Enligt ett fransk-tyskt förslag ska EU ha två presidenter, en för kommissionen och en för ministerrådet. Kommissionens president väljs av EU-parlamentet och får rollen som ”statsminister”. Rådets presidenten väljs av regeringscheferna och blir EU:s ansikte mot omvärlden med stort ansvar för utrikes- och försvarspolitiken. Med förslaget på två EU-presidenter, som har mött en del motstånd, skrotas det roterade ordförandeskapet i rådet som gett små länder visst inflytande.

I stället kommer makten att koncentreras till de stora länderna som ställer de små länderna inför fullbordat faktum. EU som ett jämlikt samarbete mellan juridiskt likvärdiga stater är därmed hotat.

Konturerna till ”EU-staten”, som framträdde med Maastrichtfördraget 1991, framstår tydligare än någonsin. EU har en lagstiftande, dömande och exekutiv makt. Lägg till detta gemensamma gränser, mynt, militär styrka, polissamarbete och ett EU-medborgarskap. Med den nya författningen får EU verktygen att agera som en starkt centraliserad enhetsstat, som kan utöka sin makt närmast okontrollerat.

Från Bryssels horisont är ”EU-staten” en politisk realitet och anses vara både nödvändig och önskvärd. Hittills har hoten om ”EU-staten” avfärdats som hjärnspöken av EU-entusiasterna och dem som helst vill undvika EU-frågan. Det kan inte göras längre. Den politiska verkligheten tvingar oss att ta ställning till vilket EU vi vill ha. Med den nya författningen förändras EU i grunden. Det bör också förändra ratificeringprocessen.

Regeringscheferna kan inte i vanlig ordning besluta bakom stängda dörrar, under sena nattmanglingar, om hur det nya fördraget ska se ut. Låt därför Europas folk ta ställning till den nya EU-författningen i nationella folkomröstningar på samma dag, i anslutning till EU-parlamentsvalet i juni 2004. Detta krävs av European Referendum Campaign, som stöds av både EU-entusiaster och EU-kritiker i 20 länder i Europa.

Flera länder kommer sannolikt att hålla folkomröstningar om EU-konstitutionen. Danmark, Irland, Holland, Frankrike, Italien, Spanien, Portugal, Lettland och Slovenien har nämnts. Kravet på folkomröstning har lyst med sin frånvaro i den svenska debatten. EU-kritikerna har en viktig roll för att ändra på detta. Driv kravet på att folket ska få säga sitt om den nya EU-författningen.

HENRIK DAHLSSON
generalsekreterare för The European 
Alliance of EU-critical Movements (TEAM)

KRITISKA EU-FAKTA Nr  84 Augusti 2003