Ris och ros till Göteborgskommittén

SVIDANDE KRITIK AV polisen, men också som ett totalt felslut. Så kan Göteborgskommitténs 800 sidor tjocka utredning (SOU 2002:122) beskrivas. Under ledning av Ingvar Carlsson har man noggrant gått igenom vad som hände före och under EU-toppmötet i Göteborg juni 2001. 

Det har skrivits förut, men nu när debatten åter igen mest handlar om våldet, tål det att upprepas. Varje människa som tar ställning mot förtryck och för att en annan värld är möjlig är en seger för demokratin.

 Till Göteborg i juni 2001 kom en president (Bush) vars första åtgärd i sitt ämbete var att dra in ekonomiskt stöd till abortkliniker. 

TILL GÖTEBORG I juni 2001 kom 15 regeringschefer för att fortsätta bygga en union som har många brister, inte minst en allt strängare asyl- och flyktingpolitik liksom en ekonomisk politik som bygger på nyliberalismen. 

Till Göteborg 2001 kom även tiotusentals demonstranter för att visa sitt motstånd och att det finns andra vägar att gå.

I flera nätverk samarbetade 100-tals organisationer. Sammanlagt genomfördes 43 tillståndsgivna demonstrationer. Det var den största gräsrotsorganiserade folkresningen i Sverige sedan 70-talet. På så sätt var Göteborg juni 2001 en framgång. 

Samtidigt fanns det några små grupper som alldeles för lätt använde sig av våld (i några enstaka fall även planerat innan), som lät sig provoceras av polisens glåpord och batongslag. Dessa ska kritiseras, vilket också rapporten gör. Samtidigt är det sällan den enes fel att två bråkar.

 RAPPORTEN BORDE FÅ många att ställa sig i skamvrån. En av dem är rikspolischefen Sten Heckscher som 16 juni 2001 sa: ”Polisen har skött sig på ett utomordentligt, beundransvärt sätt.” Den högste ansvarige hade uppenbarligen inte hela bilden klar för sig.

 Göteborgskommittén tar upp dålig samordning, dålig utbildning, dåligt chefs- och ledarskap, liksom många fall av kränkande beteenden från polisens sida. Hårdast kritik får polisinsatsen mot Hvitfeldtska gymnasiet den 14 juni som ”hade karaktär av hafsverk”. 

Därmed blir avgörandet i skuldfrågan inte så enkel. Ömsesidig upptrappning är ett ord som känns nära. Det är absolut inget försvar för stenkastning, dock ska saker och ting beskrivas med sina rätta ord. 

I EN DEMOKRATI är det centralt att rättsväsendet håller de lagar man kräver att andra följer. När poliser själva kastar sten eller som vid Schillerska gymnasiet tvingar de boende där att mitt i natten i bara underkläder lämna skolan, då går något centralt i demokratin förlorat. 

Hur var det då med felslutet? Jo, en våldsam situation där polisen upplevdes som provocerande ska lösas genom att ge polisen tillgång till fler vapen. Exempelvis föreslår man att Sverige blir det första landet i Norden där vattenkanoner tillåts som hjälpmedel för polisen. Man föreslår också elpistol, pepparspray och distansbatonger.  

Ett inte oviktigt argument för ett som utredningen skriver mellanting ”mellan batong och pi- stol” är att undvika det som hände i Göteborg, dvs. första gången sedan Ådalen 1931 som svensk polis använde skjutvapen mot en folksamling på öppen gata. Kanske behövs det, men problemet är att när vapnen väl finns där finns risken för missbruk och det som alltid inträffar vid sådana här händelser, den totala fokuseringen vid ögonblicket och tron att vapen kan reparera de misstag som begåtts genom dåliga förberedelser och brist på dialog. 

TROTS DETTA VILL jag ge Göteborgskommittén beröm för att de tagit sitt uppdrag på stort allvar. De övergrepp som begicks i Göteborg får inte glömmas bort. Det allra värsta för demokratin Sverige vore att människor slutade bry sig om vad regeringen, EU och andra makthavare gör. Om det händer bör Göran Persson och alla andra bli verkligt oroade för demokratins tillstånd. 

KLAS CORBELIUS


KRITISKA EU-FAKTA Nr  79 Februari 2003

Tillbaka eller Startsidan